All songs written, performed, recorded and produced by Zoe in her cello cave.
Zoe Keating
You know sometimes, when you hear a song, and you know you’re gonna be listening to that song for the rest of your life?
Det var ett jävla tjat # 2: Om skunk
Jag är så trött på att folk saknar Skunk.
Skunk finns inte längre.
Get over it!!!
Skaffa en tumblr - det tar tre minuter. Skriv lite, kasta in lite fina bilder, sluta skriv, posta bara andras bilder, lägg upp ljud i stället, stava fel, skriv pinsamma, hemliga saker om du vill, ljug och hitta på sagor, låtsas att du är ett djur, starta en tumblr åt din bebis eller din benjamin fikus.
Du behöver inte heta ditt riktiga namn,
Du behöver inte twittra om din tumblr.
Ingen är tvungen att läsa.
Din tumblr är din och du gör vad fan du vill med den.
Livrädd med stil # 2: Om att glömma bort
Jag är så himla rädd för att glömma saker. Har skrivit dagbok så länge jag kunnat skriva. Alla mina barndoms kärlekar, all min tonårsångest och alla mina tabeller, mått, listor och uträkningar finns prydligt uppradade i olika bokhyllor hemma. Vissa ligger även i lådor och andra har jag nog tappat bort, men sånt är livet.
En gång när jag gick på mellanstadiet läste min lillebror min dagbok. Han och hans kompis smög in i mitt rum när jag inte var hemma och letade rätt på dagboken. Jag hade gömt den under kudden och även låst den med ett litet hänglås av låtsasguld, men det hjälpte inte. Alla sådana där lås öppnades ju med samma nyckel och jag hade väl någon samling med dagboksnycklar liggandes framme (pga kan varken slänga saker eller hålla reda på dem) så det var ju bara att plocka fram och låsa upp.
Jag hade skrivit sida upp och sida ner i den där jäkla dagboken om en kille i min klass som jag var jättekär i. Han hette väl Petter eller Fredrik eller Jakob (jag var bara kär i en av dem i taget men jag hann med ganska många eftersom jag.. eh, blir kär lätt) just då och det var SUPERHEMLIGT. Jag hade inte berättat det för någon (det gjorde jag aldrig, det var ju ingen mening med det eftersom ingen någonsin kunde bli kär i mig), inte ens min enda bästis. Men så läste min brorsa och hans kompis det och berättade det triumferande för mig och jag ville bara dö. Jag grät och grät och grät och ville aldrig gå till skolan någonsin igen. Jag skulle ju få skämmas ihjäl för alltid, Petter (eller Fredrik eller Jakob) skulle aldrig prata med mig igen och alla andra barn i skolan skulle skratta åt att jag ens fantiserat om att han eventuellt kanske i ett parallellt universum skulle kunna gilla mig tillbaka.
Hur som helst, jag tror att mamma tog ett snack med mitt lillebror och typ hotade honom till livet eller nåt för han berättade aldrig för någon. Petter fick aldrig veta att jag var kär och sen dök förmodligen Robert, Patrik, Kristian eller någon annan kille upp som jag kunde tråna efter i stället (men aldrig få).
Och trots det där hemska har jag fortsatt skriva. Faktum är att jag så sent som i vintras glömde min dagbok på en fest (VEM TAR MED SIG SIN DAGBOK PÅ FEST????!!!! Jag är ju sjuk i huvudet) och sedan glömde bort att jag hade glömt den där. Min sambo kom hem någon dag senare och bara: “eh… är det här din? vi hittade den och var tvungna att läsa i den för att lista ut vems det var men det framgick ganska snart så vi läste inte så mycket..”
Ville såklart bara dö igen.
Men som tur är har jag aldrig lärt mig att skämmas över saker så jag kom över även det traumat ganska fort.
Det är liksom viktigare att skriva upp saker för mig än att hålla dem hemliga. Jag är så himla rädd för att livet bara ska gå utan att jag märker det. Vill bevara varenda tanke, varenda stund, varenda lukt och varenda person jag bryr mig om. Samla dem och alltid ha dem med mig, nära. Det var nog därför jag tog med mig dagboken till den där festen. Tänk om jag kom på nåt som jag var tvungen att dokumentera (man kan ju inte lita på iPhones, de laddar ju ur hela jävla tiden)!
Min andra sambo påpekade sedan vänligt att jag ju är knäpp som inte har lösenordsskyddade filer på datorn utan istället gulliga små anteckningsböcker i ryggsäckar, och hon har såklart rätt, det har hon alltid.
Men jag använder ju inte cykelhjälm heller.
Och jag skiter i vem som vet vem jag är kär i. Jag kan ju inte göra något åt det, även om det är totalt hopplöst och obesvarat. Hjärtat går liksom sönder förr eller senare i alla fall.
Man måste vara modig. Och är man modig så gör man bort sig ibland, så ÄR DET BARA.
Dock: gör man bort sig ibland kan man i alla fall skratta åt det sen. Och mitt behov av att skratta är ca 1000 ggr större än mitt behov av stolthet.
Den här skriver jag asmycket pinsamma och hemliga grejer i nu!!!
Wall of text # 1: Kaoslivet
Trodde jag var en person som gillade ordning och reda. Rätt sak på rätt plats, att kunna hitta det jag behöver utan att ödsla en massa tid på att springa runt och leta.
Favoritaktiviteten förut: tömma alla lådor i skrivbordet i en stor rörig hög på golvet. Sortera (svårt), kasta (sällan), spara (ofta). Älskade också att sortera pappas skruv-/mutter-/brick-/spik-samlingar. Jag fick aldrig kasta någonting - det fanns alltid en burk för “blandat” dvs sånt som man inte visste vad det var (en plastbit, en konstig sladd, en liten mycket speciell sorts lampa) men som kunde komma till användning vid något annat tillfälle. Det gjorde ingenting att det var rörigt, så länge det hade en burk med en etikett på.
Favoritaktiviteter nu: Optimera förvaringen i hemmet. Sortera kläderna i garderoben (kategorierna är: “använder ofta”, “använder sällan”, “varma kläder”, “glittriga kläder”, “svarta kläder”) och prylarna i badrummet (har olika korgar för ALLT: hårspännen, nagellack, tamponger, krämer, roligt smink som kan vara bra att ha, samt “verktyg” dvs pincetter, ögonfransböjare, kammar, filar, papiljotter etc). Bestämma i vilket skåp vi ska ha glasen, tallrikarna, kastrullerna, rivjärnen, matlådorna, verktygen (hammare, såg, borrmaskin, häcksax, rollers, penslar, sandpapper) tejpen, skoputsargrejerna, tobaken, glödlamporna, plåstrena, städgrejerna, väskorna OSV OSV.
Gud jag har så mycket saker nu att jag dör. Fast jag älskar det, att vara gearad (geard? geared?) liksom. Beredd. Kan fixa ALLT, oavsett vad det är så har jag en app för det, eller en apparat, eller en låda med grejer i.
Det var väl därför jag älskade Skalman i Bamse mest av alla. Bara trolla fram en grej ur skalet liksom. Förutom lokomotiv atlantångare och massa andra onödiga saker. t.ex vapen.
Men med ett vuxet hem med tusen saker i blir det så satans svårt att hålla ordning på internet!!!
Jag fotar ALLT jag gör tvångsmässigt, med systemkamera (när mattskivan inte har lossnat) och mobiltelefon (instagram, loopcam, tracks, cross process eller path, lite beroende på vem jag vill dela med mig till), vilket i kombination med att jag ALDRIG NÅGONSIN slänger någonting har gjort att mitt digitala liv ser helt sorgligt ut. Mitt flickr-konto har sett ut som hej kom och hjälp mig sedan 2009, för att inte tala om iPhoto där allt bara är en enda röra. Min hårddisk är ständigt full, trots att jag raderat hela iTunesbiblioteket till förmån för Spotify. Men nu jäklar! Nu tar jag med mig 3 000 bilder rakt upp i molnet och raderar skiten! Blir fri och lycklig och effektiv! Vill inte äga mer saker nu. Vill hitta det jag behöver SNABBT. Lite som en agent eller nåt. Eller pappa, som bara trollar fram den där speciella skruven just när jag behöver den. Eller löder ihop mina glasögon när jag tröttnat på att ha dem tejpade.
Men innan jag blir lycklig, snabb och magisk måste jag sortera två års digitala foton i rätt högar och kategorier. Det lär ju ta mig resten av semestern. OCH DET SKA BLI ASKUL!!!
Föräldrar alltså.
Mamma testar Loopcam
Posted by @swickman
Helt plötsligt sitter man där, alldeles vuxen, och viftar.
(Source: loopcam)
Det var ett jävla tjat # 1: Om hipsters
Det är mycket hipsters överallt nu, eller hur? Alla anklagar varandra för att vara det, alla slår ifrån sig. På wikipedia kan man läsa att “En hipster skulle knappast erkänna sig som en hipster - detta skulle innebära att hipsterns identitet som individuell och unik hotas.” och att den amerikanske komikern Joe Mande har uttryckt det som att “[a]lla hipsters uppfattar sig själva som speciella och unika. De bara råkar manifestera sin exklusivitet genom att bete och klä sig på exakt samma sätt”.
Och jag undrade länge: Varför blir folk så jävla upprörda när man kallar dem hipsters?
Själv passar jag in på generande många av nedanstående punkter (från samma wikipedia-artikel):
- Stilen omfamnades vid 2010-talets början primärt av högskoleutbildade 1980-talister från medelklassen.
- Yttre kännetecken är ofta ironiska; stora hornbågade glasögon (check!) t-shirts med stora tryck (ibland!)
- Vidare skall hipstern gärna vara smal och blek (japp!)
- En hipster “konsumerar coolhet”, gärna via klädkedjor som American Apparel och Urban Outfitters, även om de mest “unika” och svårtillgängliga varorna som eftertraktas mest anförskaffas via internetbaserade auktionshus, exempelvis Ebay.” (gillar iofs loppis bättre än Ebay, men det är ju samma princip)
- Vilket känns helt okej - jag har aldrig haft någon bild av mig själv som speciell eller egen. Jag är rätt easy-going, gillar folk och härmas jättemycket. Jag snor internskämt och uttryck, lånar kläder av mina kompisar, lyssnar på musik som de gillar och gör ofta aspuckade saker bara för att någon annan tycker att det är en bra idé.
Ibland känner jag mig helt ihålig för att jag är så lik mina vänner. Tänk om de i stället vore nazister? Skulle jag också vara det då?
Svaret är förstås NEJ. Och det är också av samma anledning som jag helt ärligt kan säga att “Jag är ingen jävla hipster!”
Hipstern tar nämligen “avstånd från sin tids -ismer och föraktar kollektivet” och “de är vidare vanligen ointresserade av politik, till skillnad från många andra subkulturer som punk eller hip hop.”
Jag tycker faktiskt att det är ganska mycket skit samma vad folk har på sig, vad de lyssnar på, hur de pratar - så länge de bryr sig om varandra och är snälla. Därför skulle jag aldrig hänga med människor som är elaka mot andra (nazister är väl ett rätt bra exempel) eller folk som var helt ointresserade av att göra skillnad i världen. Och därför börjar jag bli trött på tjatet.
Ps.
Om man vill läsa en bättre, mer objektiv och nyanserad text än denna om ämnet kan man t.ex. kolla här: http://www.nytimes.com/2010/11/14/books/review/Greif-t.html?_r=1&pagewanted=1
Ds.
Livrädd med stil # 1: Att vara pretto
Idag har det fnissats mkt åt detta: http://kentellerskamt.blogspot.com/
Jag skrattade också först. Jättemycket! Men sen så satte jag liksom i halsen. Jag älskade verkligen Kent (ända till Vapen & Ammunition som jag tyckte var en jävla skitskiva, fast egentligen var det kanske för att jag var ihop med en kille då som tyckte att Kent var det töntigaste som fanns) och lyssnade länge i smyg på Isola och Hagnesta Hill fast jag visste att jag var för gammal.
Och även denna parodiska blogg har en hel del guldkorn!
Både livrädd med stil (Lite jobbig låt men fantastisk text)
Det kommer att ta lite tid
Innan du lär dig att stå bredvid.
Du vaknar mitt i
en dröm om ett svin.
Får jag gratulera,
du är livrädd med stil.
Och det här, som jag ärligt talat inte vet om det är Kent eller skämt?
Genom ett fält av återvunnen kärlek
Kliver en skugga oberörd.
En onsdag äter offret prozac
Och mobbaren blir verkställande direktör.
Så. Nu slutar jag skämmas över mitt 16-åriga jag en gång för alla, och omfamnar pretentionerna och dramatiken. (I alla fall nästan.)
“I try to photograph people that I love and admire, and when I am sometimes forced to take pictures of those that are not so graceful, I still try to look upon them with loving eyes. I believe there is something fine in everyone.”
get me away from here i’m dying
Trodde jag bara kunde må så här när jag jobbade för mycket.
På fredag skall jag rädda livet på mig själv igen. Sova, äta, ligga still, stänga av, hålla käften.
Sedan: Återuppstå ur askan. Räknar med att må bra igen någon gång i början på augusti, om allt vill sig väl.
Samtidigt: SÅ JÄVLA GLAD. Orkar inte med detta!!!
sommarkoma
Livet liksom avreglerar sig själv.
Saker jag kan bli sugen på att göra:
Läsa bok
Ligga på gräs
Dricka läsk
Sova
Och det är ungefär det. Känner mig extremt trött så fort jag försöker göra någonting annat. Hjärnan tänker jättelångsamt, kroppen rör sig jättelångsamt. 4 km känns som 4 mil.
I natt sov jag 12 timmar i sträck, med undantag från när jag flyttade mig från soffan till sängen, och en gång när telefonen ringde. Det är inte så konstigt egentligen. Vintern/våren har varit den jobbigaste, mest intensiva, värsta/bästa, längsta/kortaste, stressigaste perioden på jättelänge. Klart man blir trött (!). Hoppas bara att det går över snart för så här tråkig vill/kan/får jag ju inte vara hela sommaren.
