Ritar minutiöst med vad jag hittar. Akvarell, tusch, kulspetspennor. Hästar och hav och ensamma tjejer. Det får gärna ta lång tid för jag hatar att behöva hitta på nya motiv hela tiden. Pillar med små små streck och låter huvudet fyllas av ingenting.
Sover en massa, drömmer noll. (Eller jo, i förrgår drömde jag om en gullig kille och en blå ryggsäck.) Annars är jag mest tyst och trött. Orkar knappt tänka. Hade ett väldigt långt samtal med mig själv när jag duschade och klädde på mig i morse. Dividerade om olika saker, mest för att ha något att göra.
Annars orkar jag inte prata så mycket. Eller chatta eller facebooka heller för den delen.
Känner att sjukskrivningen och medicineringen driver mig mot något slags vansinne. Eller social fobi. Lite oklart. Längtar efter jobbet så himla mycket.
Idag har jag hållit mig själv flytande mha sk Hushållsnära Tjänster (stryka alla pappas skjortor exakt så som pappa har lärt mig), kokat bönor, handlat mat. Det var väl allt.
Nu ska jag berätta en grej som jag trott att man dör av: att vara hemma från jobbet. Fast man inte har feber.
Jag är sjukskriven. Fast det är inget fel på mig. Konstigt va?
En annan konstig grej är att jag nu, fast jag inte jobbar, gör jag precis samma saker som jag gör i vanliga fall, på jobbet.
Tänker.
Känner efter.
Försöker göra bra saker.
Äter.
Sover.
Fast allt är mycket svårare. Det är väl därför jag är hemma. Tror jag.
Idag har jag gått och tänkt och känt efter på lite olika ställen. Biblioteket (tyst och skönt, fast det kändes hela tiden som jag fuskade. Och sen kom det en gubbe och satte sig bredvid mig som lät jättemycket, förmodligen för att han var gammal och förkyld. Så jag lånade tre jättbra böcker och drog), Hagaparken (gick vilse som vanligt) och sen hemma.
Försöker minnas förra veckan. Och förrförra. Det är asjobbigt, för allt var så konstigt då. Jag var konstig då. Det är därför jag äter medicin nu. För att inte vara så konstig. Och folk som jag träffar tycker att det är så skönt att jag är tillbaka. Själv fattade jag aldrig att jag var borta. Försöker fatta det nu. Och vara HÄR. Tillbaka.
När man är sjuk får man rita hur mycket man vill. Det har jag också gjort. Försökt att inte tänka att det är katastrof om det blir fult.
Sov med fem svarta Moleskine-anteckningsböcker i sängen i natt. I stället för datorn. Det kanske också låter konstigt men jag gjorde det för att inte känna mig så konstig.
Lite andra, mer normala saker: Igår var en besvikelsernas dag på Popaganda. jj var så katastrofalt dåliga att jag för första gången i mitt liv skämdes över min last.fm-statistik. Herregud. Jag vet inte om det var ljudet eller att de var så väck som var värst. Jag ville bara gå därifrån. Tillslut gjorde jag det, men det hjälpte inte. Trädgården kändes precis lika meningslöst så då gick jag hem i stället. Kanske det bästa jag gjort 2011.
Nu ska jag fortsätta vara sjuk och kanske äta glass. Eller dricka kaffe. Eller röka.
Permission nummer två avklarad. I morgon utskrivning Södertälje/inskrivning Solna.
Tänker mkt på hjärnan, KBT och konsten att chilla.
Kanske får jag en diagnos om ett tag, kanske inte. Det gör inte så stor skillnad, förutom att det skulle vara skönt att förstå. Är dessutom så himla nyfiken på var “felet” sitter (generna? hjärnan? kemin?).
Men jag blir så satans stressad av alla som vill hjälpa mig, som undrar om jag håller på att dö eller inte. Det var lättare 2006/2007. Då gav jag upp och isolerade mig, nu twittrar jag om slutenvården. Samtidigt var jag så himla ledsen och ensam då. Vill inte tillbaka dit igen.
Måste hursomhelst sluta springa ifrån allt och alla. Nån jävla gång. Ge någon chansen. Oklart om denna någon är en läkare som skriver ut medicin eller en psykolog som ger mig hemläxor. Men någon, som jag litar på och känner förtroende för. Och som har modet/auktoriteten att säga till på skarpen. Jag behöver det. Folk är alldeles för rädda om mig, som vore jag gjord av glas. Jag kanske ser ömtålig ut men jag tål ganska mkt. Som Mowgli.
Men det är så sjukt svårt att stanna. Är rädd för att känna efter. Måste göra allt som är läskigt, fast jag egentligen bara vill tillbaka till jobbet, alternativt dra till Berlin/New York/Tokyo. Allt för att slippa tampas med mina egna demoner. Men nu är det stockholm som är “hemma” och det är här jag måste lära mig trivas. Till att börja med.
Sover dock bättre än någonsin nu. Och har färgat håret grålila. Även ätit mkt god mat med min tjej. Hon är så bra.
Är så trött på att vara inlåst nu. Vill bara HEM/BORT/VIDARE hela tiden. Undrar var felet sitter. I huvudet eller i blodet eller överallt.
Frystorkade tabletter i all ära, men jag saknar energin och entusiasmen så himla mycket. Även skrattet och gråten. Nu är jag mest rastlös och monoton.
Inget mer springa omkring och vifta på ett tag. Dricker folköl och ritar i stället, enda appen är Spotify och listor om kärlek, döden och högljudda tjejer.
Psykvården äger upp mig, vanliga världen är så himla läskig. Saknar mitt slott och att dricka kaffe i gräset och äta glass i solen.
